| Chapter 77 |
|
För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm. |
|
Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig. |
|
På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig. |
|
Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela. |
|
Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala. |
|
Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått. |
|
Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna. |
|
Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa? |
|
Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider? |
|
Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela. |
|
Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr. |
|
Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under; |
|
jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk. |
|
Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud? |
|
Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken. |
|
Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela. |
|
Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade. |
|
Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring. |
|
Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade. |
|
Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke. |
|
Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand. |