| Chapter 4 |
|
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade: |
|
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord? |
|
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt; |
|
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft. |
|
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du. |
|
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp? |
|
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under? |
|
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant; |
|
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de. |
|
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut; |
|
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda. |
|
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning, |
|
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna, |
|
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp. |
|
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp. |
|
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst: |
|
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare? |
|
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel; |
|
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal; |
|
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid. |
|
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.» |