| Chapter 15 |
|
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade: |
|
Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind? |
|
Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa? |
|
Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud. |
|
Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal. |
|
Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig. |
|
Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos? |
|
Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld? |
|
Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt? |
|
Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder. |
|
Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig? |
|
Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så, |
|
i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun? |
|
Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig? |
|
Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon; |
|
huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten! |
|
Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja, |
|
vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder, |
|
ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in: |
|
Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare. |
|
Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom. |
|
Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom. |
|
Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen. |
|
Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung. |
|
Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig; |
|
han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop; |
|
han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd; |
|
han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda. |
|
Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden. |
|
Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda. |
|
I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön. |
|
I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer. |
|
Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor. |
|
Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas. |
|
Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp. |