| Chapter 73 |
|
En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan. |
|
Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta; |
|
ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet. |
|
Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. |
|
De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor. |
|
Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem. |
|
Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått. |
|
De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de. |
|
Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden; |
|
därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag. |
|
Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?» |
|
Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt. |
|
Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld; |
|
jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig. |
|
Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte. |
|
När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt, |
|
till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände. |
|
Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv. |
|
Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse. |
|
Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar. |
|
När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre, |
|
då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig. |
|
Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand. |
|
Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. |
|
Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. |
|
Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen. |
|
Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig. |
|
Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar. |